Kom ihåg Vinterpalatset

Idag ska jag, kamrat Horatius Jonsson Bylund, skriva en personlig reflektion, eller essä om ni så vill, om vår rörelses tynande tillvaro i ett materialistiskt och kapitalistiskt samhälle.

Många i min bekantskapskrets vet att jag är engagerad kommunist och att jag ofta ställer mig på barrikaderna. Det spelar ingen roll om det gäller att demonstrera på första maj, att skriva under upprop när våra giriga politiker avvecklar välfärden eller att skriva pamfletter och debattartiklar i diverse forum.

Jag visade också upp mina politiska åsikter och var mycket aktiv i diverse kommentarsfält i sociala medier innan jag blev portad. Först från Facebook, då jag efter en blöt kväll loggade in och slängde ur mig spydiga kommentarer mot en lokal bankman från Motala. Jag skrev att han skulle få dricka sin egen urin när vi röda kamrater stormar bankerna och kastar ut de giriga asen som skor sig på andra människors arbete.

Tydligen slängde jag in lite för många könsord i min harang och blev permanent avstängd från sajten.

På Twitter ifrågasatte jag vilken rätt hundägare har att hålla andra levande väsen fängslade och liknade de med de värsta slavägarna från 1800-talet. Avstängd igen.

På Instagram lade jag ut ett inlägg på en städare som arbetade för en firma som sysslar med Flyttstädning Västerås. Jag kallade henne en svag individ som krälade i stoftet efter de rika istället för att knyta näven i luften och göra gemensam sak med oss röda på barrikaderna. Det blev också anmält och vips var jag bannlyst även där.

Jag drömde om att de sociala medierna skulle bli det tog där de röda fanorna drog fram och förändrade samhället i grunden. Faktum är att det enda som ändrades var mitt eget tonläge. Jag blev ett svin och en usling.

Nu går jag här ensam och försöker minnas allt jag lärt mig om stormningen av Vinterpalatset.

Det var bättre förr. Omkring 1917.